Renässanskvinnan

Renässanskvinnan

1890

Blyerts och kol på papper

Mått 66,70 x 42,50 cm

T 157/1912

Gåva 1912

Under 1890-talet blev monumentalmåleriet aktuellt igen i Sverige. Konstnärerna drömde om att skapa nya, dekorativa helheter men också om att nå ut till folket med konsten. Medan han fortfarande arbetade med triptyken i Paris, siktade Carl Larsson mot ett uppdrag av nationell betydelse. En ny tävling för freskerna i Nationalmuseums trapphall hade utlysts. Konstnären skickade från Paris in sitt tävlingsförslag och fick andra pris. När han återvänt till Sverige gav Pontus Fürstenberg honom i januari 1890 ett löfte om att få utföra en dekoration av begränsad omfattning i Nya Elementarläroverket för flickor i Göteborg. Detta utvecklade konstnären till ett storstilat uppdrag, som skulle omfatta hela trapphuset. Till en början avsåg han att skildra kvinnan genom århundradena. Därefter beslöt han sig för att endast behandla kvinnan i Norden. Till sist kom han att koncentrera sig på den svenska kvinnan, som han ville skildra från stenåldern till sin egen samtid. Förarbetet gjordes i Dalarna. Här utförde konstnären skisser och kartonger, och Karin sydde modellernas dräkter, som bars av några av grannarna. Carl Larssons generation stod för det noggranna verklighetsstudiet. Även när konstnärerna strävade i riktning mot ett dekorativt måleri måste de utgå från detaljerade studier. För Renässanskvinnan gjorde Karin av tjockt grått tyg en fotsid dräkt med kappa. I sin framställning av den myndiga husfrun lät Carl Larsson sig sannolikt inspireras av tyska 1500-talsmålningar. Hans plan var emellertid att ge illusion av att kvinnan stod i en dörröppning på mellanplanet i trapphuset. För detta arrangemang sökte han sig till Veronese, som på 1500-talet skapade liknande effekter i palatsen utanför Venedig. I flickskolans målningar experimenterade konstnären med olika tekniker och olika framställningssätt. I Renässanskvinnan använde han relativt markerade, heldragna konturer – liksom i Medeltiden. Figurscenerna utfördes i Keims mineralfärger, som gav en freskliknande effekt. Dessa båda målningar pekar fram mot de fresker som Carl Larsson senare fick i uppdrag att utföra i Nationalmuseums trapphall. Carl Larsson dekorerade således hela trapphuset och han omskapade därigenom den ganska traditionella arkitekturen. I flickskolan fick konstnären tillfälle att demonstrera sina lysande egenskaper som dekoratör. Bristen på tid för uppdraget i kombination med den svårbemästrade arkitekturen sporrade honom till geniala improvisationer. Målningarna konserverades och restaurerades 1975–1976. Björn Fredlund ur Carl Larsson i Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2001.

Göteborg, Göteborgs konstmuseum, 1992-06-06 - 1992-09-30, kat. 277 Stockholm, Nationalmuseum, 1992-02-07 - 1992-05-10, kat. 277 Göteborg, Göteborgs konstmuseum, 1976-11-04 - 1977-01-09, kat. 11 Göteborg, Göteborgs konstmuseum, Konsthallen, 1923-05-08 - 1923-10-15, kat. 405 Stockholm, Liljevalchs Konsthall, 1953, kat. 387

Björn Fredlund, Carl Larsson i Göteborgs konstmuseum, Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2001, s. 30, bild s. 31 Carl Larsson. 60 reproduktioner i tontryck efter fotografier af originalen, Gleerupska Universitets-bokhandeln, Lund 1910, bild s. 14 Carl Larsson. Minnesutställning, Liljevalchs konsthall i samarbete med Nationalmuseum, Stockholm 1953, kat. 387, s. 71 Svenska kvinnan genom seklen. 10 bilder med text och teckningar af Carl Larsson, Iduns julnummer, red. Johan Nordling, Stockholm 1907. Carl Larsson. Svenska kvinnan genom seklen, red. Björn Fredlund, Göteborgs konstmuseum, Göteborg 1976., kat. 11, s. opag. Göteborg, Göteborgs konstmuseum, Konsthallen, Västsvensk konst. Katalog, Jubileumsutställningen i Göteborg, 1923., kat. 405, s. 47 Carl Larsson, utg. av Torsten Gunnarsson, Stockholm/Göteborg, 1992, kat. 277, s. 267, bild s. 268 Hans-Olof Boström, Carl Larsson. Monumentalmålaren, Uppsala universitet, Uppsala 2016., s. 72, bild s. 74