Madonna

Madonna

1895/1902

Litografi på papper

Tryckyta 60,50 x 44,50 cm Papper 86,60 x 59,10 cm

G 128/1912

Inköpt 1912

Madonna är ett av Edvard Munchs främsta grafiska verk. En naken kvinnogestalt, frontalt avbildad med höjda armar, kastar njutningsfullt huvudet bakåt. Hon sluter ögonen medan det svarta håret faller ner åt sidorna. Kroppens former är antydda men inte tydligt definierade. Hon bär en röd huvudbonad som antar skepnaden av en gloria. Böljande blå linjer ringar in figuren och antyder en rörelse, som om hon dansade belyst av ett kallt sken mot den svarta bakgrunden. Bilden är omgiven av en orange bård med simmande spermier som bildar ett mönster i jugendstil. I det nedre vänstra hörnet återfinns ett hålögt foster som förskräckt tycks se upp mot sin mor. Bården med spermierna och fostret ska ha lagts till 1902 och motsvarar ramen till en skissartad målning av motivet från samma tid. Madonna är en skrämmande bild av kvinnan som förförerska, den attraktiva och njutningsfulla. Hos Munch är hon inte bara den som ger liv. Döden är också inskriven i själva kärleksakten. Kvinnan lockar och förför mannen som tillber henne. Resultatet är befruktning, alltså liv, men också död eftersom allt liv medför död. Munchs ambivalenta inställning till kvinnan får här ett kraftfullt uttryck. De ambivalenta känslorna inför kvinnan som mor och madonna, men också som demonisk förförerska, är ett genomgående tema i Munchs bildvärld under 1890-talet. Munchs upptagenhet vid den konfliktfyllda relationen mellan könen har en bakgrund i personliga upplevelser men den var också ett stort tema i tidens konst och kulturdiskussion. Kvinnans frigörelse innebar att hon tog sig in på manliga områden, vilket hotade den traditionella rollfördelningen mellan könen. Detta, liksom frigörelsen av kvinnans sexualitet, uppfattade av många män som skrämmande. Somliga förfasade sig över feminiserade män och maskuliniserade kvinnor och befarade att mänsklighetens fortlevnad stod på spel. I symbolismen framställs kvinnan ofta som en demonisk gestalt. Munch påverkades av Friedrich Nietzsches och August Strindbergs inlägg i frågan. Även Munchs skräck för syfilis kan antas ligga till grund för hans motsägelsefulla kvinnobilder. Att Munch framställde kvinnor som ömsom upphöjda och åtråvärda, ömsom hotfulla gestalter är alltså typiskt för tidens idéklimat även om Munch ger temat en både mer personlig och universell innebörd. Munchs grafiska verk är mer än mångfaldigade versioner av hans oljemålningar. Genom Munchs känslighet och talang, liksom en stark experimentlusta, växte grafiken till en vital del av hans konstnärliga verksamhet från 1894 och framåt. Troligen såg Munch en möjlighet till inkomster i grafiken vid en tidpunkt då han var internationellt uppmärksammad och flitigt utställd men sålde mycket få verk. Hösten 1894 började han arbeta med grafik i Berlin, till en början med koppargrafik, först torrnål och sedan även med etsningar. Senare tog han sig an litografin. I Paris började han arbeta med träsnitt. Möjligen påverkad av Paul Gauguin arbetade han med transparent färg och lät träets ådring lysa igenom som en effekt i bilderna. Han samarbetade med professionella tryckare i Berlin och Paris men tryckte också bilder helt på egen hand. Munch utgick från motiven i oljemålningarna, vilka bearbetades utifrån de grafiska teknikernas möjligheter, men han skapade med tiden också helt nya motiv i grafiken. Kristoffer Arvidsson

Göteborg, Göteborgs konstmuseum, 2012-04-14 - 2012-06-10 Göteborg, Göteborgs konstmuseum, 2002-09-28 - 2003-01-06, kat. 59 Åbo, Åbo Konstmuseum, 1991-09-19 - 1991-10-27

Lena Boëthius, Björn Fredlund, Marit Ingeborg Lange, Axel L Romdahl, Edvard Munch, red. Björn Fredlund, Göteborgs konstmuseum, 2002., kat. 59, s. 126, 128, bild s. 126 Kristoffer Arvidsson, Per Dahlström, Björn Fredlund, Anna Hyltze, Philippa Nanfeldt, Isabella Nilsson, Johan Sjöström, Samlingen Göteborgs konstmuseum, red. Kristoffer Arvidsson, Per Dahlström, Anna Hyltze, Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014., s. 249, bild s. 248 Art Nouveau. Från Larssons till Zappa., red.., bild s. 143