Nature morte

Nature morte

ca 1913

Olja på papper

Mått 99,50 x 73,50 cm Ram 118,00 x 95,00 x 5,00 cm

GKM 0915

Inköpt 1930

André Derain och Maurice Vlaminck träffades i Paris och omkring år 1900 beslöt de båda unga mångsidigt begåvade vännerna att helhjärtat ägna sig åt måleriet. De hyrde tillsammans en ateljé vid Chatou utanför Paris och med van Goghs häftiga måleri som förebild sökte de göra rent hus med tidigare traditioner. Med oblandade starka färger direkt ur färgtuben skapade de djärva landskap i förenklade väl sammanhållna former. Tillsammans med bland andra den något äldre Henri Matisse kom de att i opposition mot impressionismen skapa en färgstark riktning, som blivit känd under namnet fauvism. Fauvisterna (= vilddjuren) fick sin beteckning vid Höstsalongen i Paris 1905, då en kritiker beskrev deras grälla uttryckssätt som våldsamt och vilt. Fauvismen blev som rörelse kortlivad; efter bara två år fann gruppens medlemmar nya uttryckssätt och slog sig in på vitt skilda vägar. Derain sökte sig som flera andra till kubismen – han var en av de första att använda afrikanska masker som förebilder i sina verk – för att sedan med allt större intresse söka inspiration långt tillbaka i konsthistorien. I motsats till Vlaminck, som vägrade sätta sin fot i Louvren, hade Derain alltid noga studerat de gamla mästarna och flitigt kopierat deras verk. 1910 skrev Derain i ett brev till Vlaminck att han var trött på att måla natur – han ville skapa något annat. Resultatet blev att han målade porträtt och, liksom kubisterna Picasso och Braque, stilleben under en lång tidsperiod. I dessa stilleben finner man inte bara påverkan från Cézanne och kubisterna utan också drag från medeltidens och renässansens konstformer, man har till och med betecknat hans stil som ”gotisk”. Nature morte föreställer ett enkelt träbord belamrat med några vardagsföremål. En blygrå bakgrund tjänar till att lyfta fram de framdukade tingen och får vår blick att vandra från det ena föremålet till det andra. Perspektivet följer inga bestämda lagar, man ser föremålen uppifrån liksom från sidan. Resultatet blir att man upplever tingens former nästan fysiskt. Färgerna är ljusa och lätta, blont trä, blåvitt porslin, brunbakat bröd. Den vita duken, det brutna brödet, stillheten i bilden – Derain har nära till de gamla mästarnas andaktsbilder. Derain levde efter andra världskriget ett ganska isolerat liv i Chambourcy; också vänskapen med Vlaminck hade av olika orsaker brutits. Hans konst var redan under hans livstid uppskattad och han sålde bra både i Europa och USA. Illustrationer till litterära verk av vännen Guillaume Apollinaire samt dekorer och kostymer till Ryska baletten bidrog till hans ryktbarhet. Emellertid verkade Derains konservatism menligt på hans konstnärliga utveckling i en tid av ständigt nya strömningar, och höjdpunkten i hans konstnärskap kan sägas infalla under de produktiva åren kring första världskriget. Derain avled i en bilolycka den 10 september 1954. Ingmari Desaix

Stockholm, Liljevalchs konsthall, 1954-09-03 - 1954-10-10, kat. 94

Nils Ryndel, Franskt måleri i Göteborgs konstmuseum. With a summary in English, Göteborgs konstmuseum, Göteborg 1961, s. 37, bild s. 39