De landsflyktiga

De landsflyktiga

1884

Olja på duk

Mått 194,00 x 139,00 cm Ram 150,00 x 204,00 x 5,00 cm

F 11

Testamentarisk gåva av Pontus och Göthilda Fürstenberg 1902

Den melankoliska scenen, med några landsflyktiga som sitter sorgsna på en terrass, utspelar sig vid Medelhavet. Terrassens stenplattor bildar ett rutmönster som löper diagonalt och betonar djupet i bilden. Längs terrassens vänsterkant står en rad av krukor med exotiska plantor. I mitten av bilden, som har ett stående format, sitter en elegant kvinna. Hennes gråblå och svartrandiga klänning sticker fram under den svarta kappan med ockrafärgat foder och grå päls. Hennes handskar är också ockrafärgade och huvudbonaden och rosetten runt halsen koboltblå. Kapad av högerkanten står en resväska i ljust läder. Till höger om den eleganta kvinnan sitter en man i svart kostym framåtböjd, med ryggen vänd mot betraktaren och med handen på knäet. Han gömmer huvudet i en bedrövad gest med den andra handen. På marken ligger hans cylinderhatt slarvigt kastad. Bakom honom står en ung kvinna som med en tröstande gest lägger handen på hans axel. Till vänster i bilden, delvis skymda av krukväxterna, studerar två marockaner några tavlor; den vänstra med ett arabiskt utseende, klädd i djellaba och turban, den högra svart. Landskapet bakom dem består av en delvis gräsklädd slänt, buskage och ett avlövat träd med knotiga, spretande grenar som sträcker sig mot bildens överkant. Himlen är täckt av ljussprängda moln. Till höger skymtar utsikten mot havet och strandlinjen med den blånande landhöjningen vid horisonten. Kvinnan i förgrunden har drag av Birgers hustru Mathilda, dotter till en hotellägare i Alhambra där Birger tog in under en resa till Spanien. De gifte sig i Paris 1883. På Pontus Fürstenbergs inrådan och med bidrag från mecenaten reste Birger söderut till Tanger, som hade ett mer gynnsamt klimat för hans tuberkulos. Mannen i bakgrunden har konstnärens hårfärg och kroppstyp. Men ämnet för målningen är litterärt – en gestaltning av några politiska flyktingars ovissa tillvaro i en främmande hamn. Icke desto mindre kan man tolka det som djupt personligt. Vid målningens tillkomst befann sig Birger i en kris. Han led av reumatism och dåliga lungor. I breven till Fürstenberg berör han dock främst sitt bristande självförtroende som konstnär. Han arbetade flitigt men blev inte nöjd med resultatet. Han jämförde sig med vännen Ernst Josephson och beundrade hans förmåga att höja sig över och förakta sina kritiker. Men i den marockanska omgivningen, med dess människor, landskap och djur, blommade Birgers målarglädje, även om han hade svårigheter med de opålitliga modellerna som ibland valde att inte återkomma. Birger skriver att han arbetar på två målningar: Ormtjusare och De landsflyktiga. Till Fürstenberg skriver Birger att han fick idén till kompositionen flera år tidigare då han på en resa sett Eugénie de Montijo, den före detta franska kejsarinnan under Naopleon III, som från 1870 gick i landsflykt till England. ”Med andra ord, jag såg henne, på avstånd naturligtvis – men tillräckligt väl för att genast i fantasin knåda ihop en hel historia till en framtida tavla. Jag hade just läst den nyligen utkomna ’Les rois en exil’ av Alphonse Daudet – och som sagt, jag fick en idé, som sen dess legat magasinerad och kommit till rätta och nytta.” Men bilden handlade för Birger inte i första hand om kejsarinnans öde: ”Naturligtvis föreställer sig hr Fürstenberg, att det ej här är fråga om något som helst porträtt av varken den sorgliga kejsarinnan eller någon annan politisk flykting. Jag endast avser en situation, där politik, statsstreck, dekreter och landsflykt ligger i luften.” (Strömbom 1945, s. 178) Motivet gav tillfället att excellera i eleganta kläder. Birger lade stor omsorg vid utförandet och tänkte sig att motivet skulle vara pikant nog att tilltala Parispubliken men misstog sig. Målningen blev visserligen antagen men väckte ingen större entusiasm, inte heller bland svenska konstnärskollegor eller kritiker. Kritikern Spada uppfattade den som ett oväntat utslag av nordisk sentimentalitet från den annars glade konstnären och som en inte helt trovärdig skildring av Södern. (Strömbom 1945, s. 180) Domen kan tyckas hård i överkant. Målningen är väl rätt typisk för det sena 1800-talets polerade salongsmåleri, med dess litterära motiv, eleganta modeller och exotiska inramningar. Även om motivet är placerat i fria luften är stilen realistisk, utan synlig påverkan av impressionismens upplösning av motivet i färger och ljusflimmer. I det avseendet är De landsflyktiga konventionell. Scenen har en ton av arrangemang och kommer kanske inte helt och fullt till liv. Likafullt är kompositionen fint utförd och känslan är äkta. Motivet må vara ”pikant” men konstverket är drabbande i sin skildring av exilens smärta, kanske för att denna var Birgers egen. Kristoffer Arvidsson

Paris, Société des Artistes Français, Palais de Champs Elysées, 1884

Georg Nordensvan, "I Göteborgs Museum. Några intryck af Georg Nordensvan", Ord & Bild, red. Karl Whålin, Ord & Bild/Wahlström & Widstrand, 1906, s. 21 Sixten Strömbom, Konstnärsförbundets historia till och med 1890, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1945, s. 178, 180, 222, bild s. bild 64 Georg Pauli, Pariserpojkarne, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1926., s. 64